delicateavenue

Det var jag som tog upp det. Självsäker som vanligt, men samtidigt osäker. Fan vad jag har älskat dig. Hur kunde det bli som det blivit? Hur kunde du och jag ta det beslutet? Fan.

Jag trodde att jag var den som skulle klara mig bäst och jag tänkte därför finnas där som ett stöd för dig, det gjorde jag också. I början.

Jag kommer ihåg första gången vi sågs. Du var så lång, inte alls som jag hade föreställt mig. Vi kollade på film på ovanvåningen. Vi kysstes och vi gjorde det i flera timmar. Jag frågade om jag fick smaka på dina läppar, något du skrattat mycket åt sedan dess.

Vi gjorde slut i augusiti 2009 efter fyra års starkt förhållande. Jag har varit singel i 1½ år. Du är gift, tror jag. Jävligt dumt beslut från din sida. "De har hittat en tjej åt mig", skrev du när du var bortrest. Jag trodde du drev, men icke. Jag försökte få dig att inse, men det gick inte fram. Du var ostabil, jag vet.

Jag har drömt att hon är gravid. Det är säkert så. Då finns det inte längre något hopp för mig, för det ska jag erkänna. Även om jag väldigt vet väl att det aldrig kommer kunna bli vi igen, så finns det ett litet, litet hopp.

Vi gjorde vårt livs misstag, jag är fan nästan säker på det.

Du var det finaste jag hade och det är jag väl medveten om. Lika medveten som jag är om att jag även var det för dig. Kärleken var som den skulle och jag tror fortfarande att vi älskar varandra, det var allt det där runt omkring som inte riktigt stämde. Jag trodde att du bara var inne i en svacka som jag med lite tålamod skulle kunna få dig ur, men den försvann aldrig. Den såkallade svackan. Den bestod.

Jag berättade om mina drömmar, försökte få dig att nappa på något, men utan resultat. Allt var i princip skit för dig och tillslut slutade du till och med att kämpa för oss. För vår kärlek. Det gjorde jag med.

Ibland saknar jag dig för att du är världens finaste och fick mig att må bra, en gång i tiden. Att få en kram av dig skulle betyda allt. Det händer att jag drömmer om dig och efteråt är jag alltid lika glad. Jag har fått vara i din närhet ännu en gång. Du har hållt om mig, kysst mig och kanske till och med sexat mig. Det var längesen. Underbart, men längesen.

Jag kände mig alltid så otroligt trygg med dig och om jag hade träffat dig idag så vet jag att jag hade saknat känslan av trygghet ännu mer efter att du gått igen. Jag har alltid älskat den och därför också hållt fast vid den väldigt hårt. Om några veckor när jag satt mig själv på prövning ordentligt så tror och hoppas jag att allt det där har försvunnit.

Kanske har jag skaffat mig självförtroende där det saknas och återigen börjat tro att det finns någon för mig. Någon annan. Det ultimata hade varit att träffa någon som var precis som du samtidigt som han var din raka motsats. Det hade jag velat ha. Det hade jag förtjänat.

Vad gör man när kärleken kommer ifatt en? Över ett år har gått sedan vi valde att gå skilda vägar men nu om nånsin känner jag hur påtagligt allting är. Känslorna är mer utanför är innanför kroppen och jag vet snart inte hur jag ska hantera det längre. Jag har inte sett dig på tre månader, inte ens hört din röst.

Jag skrev ett grattis-sms när du fyllde år och efter att jag fått svaret somnade jag med en tår rinnandes ner från min kind. Om några dagar är det min tur att fylla år och du kommer inte finnas där och fira det med mig som du gjort fyra år bakåt. Jag vet inte hur jag kommer tackla det. Vet inte hur jag ska tackla något.

Jag känner att det är dig jag saknar, men samtidigt vet jag att det är kärleken jag vill ha. Du och jag hade nog inte kunnat komma mycket längre men jag hade ändå kunnat ge ganska mycket för att få känna din närhet, bara för en dag. Du gav mig en sådan trygghet och av den finns det ingenting kvar.

Okej. Jag ser hans namn på msn-listan och efteråt ser jag ett E med ett hjärta bredvid. Jag skakar på huvudet och känner mig dum. Jag var tvungen att testa, men jag borde ha gjort det på ett säkert sätt. Jag ångrar inte själva händelserna, alla gångerna, jag ångrar resultatet av det. Det finns inget jag kan göra åt det.

Jag hoppas att han lider av det minst lika mycket som jag, det är ju trots allt hans fel från början. Jag hoppas även att hon kommer göra det, men samtidigt inte. Det är ju fel. Oavsett vad så hoppas jag att jag i alla fall fortfarande kan få leva mitt liv som det är tänkt, utan några större bekymmer. Jämfört med vissa saker är det här ju ingenting.

Jag engagerar mig för mycket i honom. Han skulle ha kommit hit ikväll och därför har jag lagt ner lite extra tid på att fixa mig. Skickade nyss ett meddelande till honom med frågan om det var ändrade planer ikväll, men inget svar. Kanske han sover, kanske han gör något annat. Jag vet inte. Jag vet inte.

Känslorna tar över. Jag blir ledsen. Eller ledsen vet jag inte, men åtminstone frustrerad. Både för att jag behöver hans kropp, men också för själva grejen. Jag vill ha honom liggandes över mig för att sedan ha honom sovandes bredvid mig. Något bättre finns för tillfället inte och jag njuter av det varenda gång jag får chansen.

Han skrev att han skulle komma, men gör det inte. Kanske är det dags för mig att vakna upp ur min lilla drömvärld och återigen se honom för vad han är och som den jag alltid vetat att han är, varit och kommer förbli. Men det är svårt. Jag är bara människa och jag har behov som behöver tillfredställas. Närhet och 6, med betoning på närhet.

"Undra bara om vi kunde kolla film eller nått", så skrev han. Vi båda använder film-frasen fast att vi båda vet att våra möten huvudsakligen går ut på att sexa. En gång har det hänt att vi satte på en film, vi kom halvvägs.

Av olika anledningar kan jag inte ikväll och på grund av det måste jag nu skriva av mig. Jag vill ju inget hellre än att han ska komma hit, do me, och sen låta mig ligga i hans armar. Förstår inte varför behovet av honom är så stort? Varför måste jag ligga med huvudet på hans axel när vi är klara och varför skriker kroppen "nej!" när han tillslut tar bort armen han lagt runt mig?

Hela mitt inre vänds ut och in när jag ser hans namn dyka upp i mobildisplayen eller på dataskärmen. Hjärtat börjar på en sekund banka dubbelt så snabbt och svettningarna är inte långt borta. Fortfarande känner jag hjärtat, snälla varva ner.

Jag vet inte hur det här ska sluta. Är den lilla njutningen verkligen värt det när jag för resten av tiden känner mig nästintill besatt? Besatt utav.. Jag vet inte vad. Hans käkben, hans lår, hans armar, hans axlar, hans ögon, hans ansikte, hans läppar, hans närhet. Varför kan jag inte bara vara besatt av hans snopp? Det är det som är tanken och allt hade varit hundra gånger lättare så. Men nej, den är bara ett plus i kanten.

Nu är det gjort. För exakt en vecka och en dag sedan pratade vi ut. Det visade sig att vi var ganska överens om att saker och ting inte var som de kanske borde och vi beslutade oss för att ha "paus". Paus, mest för att vänja oss vid tanken om att det faktiskt ska ta slut mellan oss.

Efter fyra år, tre månader och en vecka känns det nu konstigt att vara singel. Inte för att jag känner mig som det än, men snart lär jag väll göra det. Den där tryggheten som ständigt funnits hur länge som helst nu är borta, men som tur är så finns han kvar i mitt liv. För självklart ska vi fortsätta vara vänner, något annat kan ingen av oss tänka sig. Men ändå, vi finns inte mer. Inte på det sättet.

De två första dagarna efter att vi pratat ut om vad vi kände och tyckte kändes allt bara väldigt konstigt. Det var som att hur många djupa andetag man än tog så fick man aldrig tillräckligt med luft. Det fanns en tyngd inom en. Tredje dagen började trycket lätta och även om det för det mesta känns bra återfinner sig den där konstiga känslan sig då och då.

Vi träffades ute igår, kändes skönt bara. Ikväll kom han hem till mig men stannade inte för att sova över som han alltid annars gör. Känns konstigt nu. Jag är inte längre kär i honom, men jag saknar hans närhet.

Detta skrevs i lördags den 15/8. På grund av ledsen kompis var jag tvungen att avbryta skriveriet ganska omgående.

Vad gör man när känslan av tvåsamheten börjar avta? När man mer och mer känner att det inte är rätt.. Det kunde varit rätt men vi vill inte samma saker, vi är inte på samma ruta och jag vet inte riktigt vad mer jag kan få ut av detta som vi håller på med. Men jag är rädd. Vem är jag utan dig? Eller snarare, vad ska jag göra utan dig? Det är ju med dig jag tänkt leva med för resten av livet. Men jag tror faktiskt inte att det kommer bli så längre.

Jag har sagt till dig att "vill man ha något så ska man ta det innan det är försent" men tyvärr har du inte tagit det på allvar. Hade du bara visat lite mer så hade kanske inte mina känslor förändrats såsom de gjort. Det kanske fortfarande hade varit ett starkt du & jag i mitt hjärta, men det är det inte längre. Jag har gjort allt för att hitta det igen men jag tror att det har försvunnit, eller i alla fall gömt sig väl. Jag kan inte hitta det, jag kan inte hitta oss.

Jag drömmer mig bort till ett fjärran land. Till en värld där människor lever sina liv utan att förstöra för andra. Jag sitter på min terass och blickar ut över den vackra utsikten, känner att det är här jag mår som bäst. Det finna inga krav, inga måsten och ingen ondska. Alla sköter sitt.

Jag hör hur fåglarna kvittrar och hur min älskade väsnas lite i bakgrunden, precis som det ska vara. Han och jag tillsammans i vår perfekta lilla värld. Fylld av människor, kärlek och lugn.

Det är alltid lika roligt att höra hur nyförälskade alla ens kompisar är och hur det pirrar i deras magar så fort deras mobiler ringer. Verkligen jättekul för mig att höra det som inte gör något annat för tillfället än skriker och gapar på han som en gång i tiden var min nyförälskelse. Han som fick mig att le och känna min speciell varje dag. Han som skickade söta sms på måfå nångång i timmen eftersom att han älskade mig så och inte kunde tänka på något annat än mig. Han som gjorde att jag låg sömnlös om nätterna eftersom att jag var för lycklig och sprallig för att kunna somna.

Vart fan tog han vägen, någon som sett honom?