delicateavenue

Det var jag som tog upp det. Självsäker som vanligt, men samtidigt osäker. Fan vad jag har älskat dig. Hur kunde det bli som det blivit? Hur kunde du och jag ta det beslutet? Fan.

Jag trodde att jag var den som skulle klara mig bäst och jag tänkte därför finnas där som ett stöd för dig, det gjorde jag också. I början.

Jag kommer ihåg första gången vi sågs. Du var så lång, inte alls som jag hade föreställt mig. Vi kollade på film på ovanvåningen. Vi kysstes och vi gjorde det i flera timmar. Jag frågade om jag fick smaka på dina läppar, något du skrattat mycket åt sedan dess.

Vi gjorde slut i augusiti 2009 efter fyra års starkt förhållande. Jag har varit singel i 1½ år. Du är gift, tror jag. Jävligt dumt beslut från din sida. "De har hittat en tjej åt mig", skrev du när du var bortrest. Jag trodde du drev, men icke. Jag försökte få dig att inse, men det gick inte fram. Du var ostabil, jag vet.

Jag har drömt att hon är gravid. Det är säkert så. Då finns det inte längre något hopp för mig, för det ska jag erkänna. Även om jag väldigt vet väl att det aldrig kommer kunna bli vi igen, så finns det ett litet, litet hopp.

Vi gjorde vårt livs misstag, jag är fan nästan säker på det.

Du var det finaste jag hade och det är jag väl medveten om. Lika medveten som jag är om att jag även var det för dig. Kärleken var som den skulle och jag tror fortfarande att vi älskar varandra, det var allt det där runt omkring som inte riktigt stämde. Jag trodde att du bara var inne i en svacka som jag med lite tålamod skulle kunna få dig ur, men den försvann aldrig. Den såkallade svackan. Den bestod.

Jag berättade om mina drömmar, försökte få dig att nappa på något, men utan resultat. Allt var i princip skit för dig och tillslut slutade du till och med att kämpa för oss. För vår kärlek. Det gjorde jag med.

Ibland saknar jag dig för att du är världens finaste och fick mig att må bra, en gång i tiden. Att få en kram av dig skulle betyda allt. Det händer att jag drömmer om dig och efteråt är jag alltid lika glad. Jag har fått vara i din närhet ännu en gång. Du har hållt om mig, kysst mig och kanske till och med sexat mig. Det var längesen. Underbart, men längesen.

Jag kände mig alltid så otroligt trygg med dig och om jag hade träffat dig idag så vet jag att jag hade saknat känslan av trygghet ännu mer efter att du gått igen. Jag har alltid älskat den och därför också hållt fast vid den väldigt hårt. Om några veckor när jag satt mig själv på prövning ordentligt så tror och hoppas jag att allt det där har försvunnit.

Kanske har jag skaffat mig självförtroende där det saknas och återigen börjat tro att det finns någon för mig. Någon annan. Det ultimata hade varit att träffa någon som var precis som du samtidigt som han var din raka motsats. Det hade jag velat ha. Det hade jag förtjänat.

Vad gör man när kärleken kommer ifatt en? Över ett år har gått sedan vi valde att gå skilda vägar men nu om nånsin känner jag hur påtagligt allting är. Känslorna är mer utanför är innanför kroppen och jag vet snart inte hur jag ska hantera det längre. Jag har inte sett dig på tre månader, inte ens hört din röst.

Jag skrev ett grattis-sms när du fyllde år och efter att jag fått svaret somnade jag med en tår rinnandes ner från min kind. Om några dagar är det min tur att fylla år och du kommer inte finnas där och fira det med mig som du gjort fyra år bakåt. Jag vet inte hur jag kommer tackla det. Vet inte hur jag ska tackla något.

Jag känner att det är dig jag saknar, men samtidigt vet jag att det är kärleken jag vill ha. Du och jag hade nog inte kunnat komma mycket längre men jag hade ändå kunnat ge ganska mycket för att få känna din närhet, bara för en dag. Du gav mig en sådan trygghet och av den finns det ingenting kvar.

Okej. Jag ser hans namn på msn-listan och efteråt ser jag ett E med ett hjärta bredvid. Jag skakar på huvudet och känner mig dum. Jag var tvungen att testa, men jag borde ha gjort det på ett säkert sätt. Jag ångrar inte själva händelserna, alla gångerna, jag ångrar resultatet av det. Det finns inget jag kan göra åt det.

Jag hoppas att han lider av det minst lika mycket som jag, det är ju trots allt hans fel från början. Jag hoppas även att hon kommer göra det, men samtidigt inte. Det är ju fel. Oavsett vad så hoppas jag att jag i alla fall fortfarande kan få leva mitt liv som det är tänkt, utan några större bekymmer. Jämfört med vissa saker är det här ju ingenting.

Jag engagerar mig för mycket i honom. Han skulle ha kommit hit ikväll och därför har jag lagt ner lite extra tid på att fixa mig. Skickade nyss ett meddelande till honom med frågan om det var ändrade planer ikväll, men inget svar. Kanske han sover, kanske han gör något annat. Jag vet inte. Jag vet inte.

Känslorna tar över. Jag blir ledsen. Eller ledsen vet jag inte, men åtminstone frustrerad. Både för att jag behöver hans kropp, men också för själva grejen. Jag vill ha honom liggandes över mig för att sedan ha honom sovandes bredvid mig. Något bättre finns för tillfället inte och jag njuter av det varenda gång jag får chansen.

Han skrev att han skulle komma, men gör det inte. Kanske är det dags för mig att vakna upp ur min lilla drömvärld och återigen se honom för vad han är och som den jag alltid vetat att han är, varit och kommer förbli. Men det är svårt. Jag är bara människa och jag har behov som behöver tillfredställas. Närhet och 6, med betoning på närhet.

Det kommer i vågor. Jag vet att han bara är det han är och inget mer. Han dyker upp vissa kvällar, vi sexar och sedan myser vi med film. Vi myser inte med film och sexar, vi sexar och myser med film. Skrattar tillsammans gör vi också och hittar man inte världens finaste leende i hans ansikte så vet jag inte var man gör det. Underbara läppar, underbara käkben, underbart leende.

På ett sätt vet jag inte hur jag kunde vara så dum att återta kontakten med honom igen. Den första är det alltid något speciellt med. Första kärleken, första gången. Han får mig fortfarande knäsvag och sexet blir bättre och bättre för varje gång, antagligen för att jag vågar slappna av mer och han vågar ta för sig mer också. Det är det bästa. Han tar verkligen för sig.

Med ett ryck har han mig precis där han vill och det finns inget jag kan göra åt saken. Jag kan inte beskriva i ord hur det får mig att känna mer än att jag älskar det. Hans armar är det sexigaste jag både sett och känt på under hela mitt liv känns det som och jag är bara inte färdig med dem än. Jag är bara inte det. Inte på långa vägar, hoppas jag.

"Undra bara om vi kunde kolla film eller nått", så skrev han. Vi båda använder film-frasen fast att vi båda vet att våra möten huvudsakligen går ut på att sexa. En gång har det hänt att vi satte på en film, vi kom halvvägs.

Av olika anledningar kan jag inte ikväll och på grund av det måste jag nu skriva av mig. Jag vill ju inget hellre än att han ska komma hit, do me, och sen låta mig ligga i hans armar. Förstår inte varför behovet av honom är så stort? Varför måste jag ligga med huvudet på hans axel när vi är klara och varför skriker kroppen "nej!" när han tillslut tar bort armen han lagt runt mig?

Hela mitt inre vänds ut och in när jag ser hans namn dyka upp i mobildisplayen eller på dataskärmen. Hjärtat börjar på en sekund banka dubbelt så snabbt och svettningarna är inte långt borta. Fortfarande känner jag hjärtat, snälla varva ner.

Jag vet inte hur det här ska sluta. Är den lilla njutningen verkligen värt det när jag för resten av tiden känner mig nästintill besatt? Besatt utav.. Jag vet inte vad. Hans käkben, hans lår, hans armar, hans axlar, hans ögon, hans ansikte, hans läppar, hans närhet. Varför kan jag inte bara vara besatt av hans snopp? Det är det som är tanken och allt hade varit hundra gånger lättare så. Men nej, den är bara ett plus i kanten.

Jag ogillar ordet kk och föredrar hellre myskompis. Det låter inte lika vulgärt och är det något vi tjejer inte vill verka vara utåt så är det väl just det. Bra tjej, det är allt man ska vara som räknas här i livet. Som tur är jag det av mig själv, har inte alltid varit, men känner mig som det nu. Innan var det åldern som spökade och av den anledning kan jag inte ta till mig handlingarna jag gjorde då på samma sätt som om det hade hänt nu.

Nu har jag visserligen gått tillbaka lite i tiden kan man säga. Han som var han med stort h en gång i tiden är tillbaka och det i sin rätta position. Över mig, i sängen, mellan mina ben. Jag kan inte säga att det är varken fantastiskt, grymt eller underbart. Det är vad det är och inte bättre än så, ändå vill jag aldrig att det ska ta slut.

Jag vet inte riktigt vad det är som gör honom så speciell. Hade jag tillåtit mig falla för honom hade jag antagligen gjort det för längesen, vilket jag redan gjort en gång i tiden, men nu vet jag bättre. I alla fall intalar jag mig själv det. Han är stark, bredaxlad, har stora lår, kraftfulla händer och en blick som skulle kunna ta död på vem som helst som stirrat in i den lite för länge. Jag antar att det är det som gör honom till vad han är nu när jag tänker efter.

Som en grekisk Gud gör han precis vad han vill med mig. Jag kan inte motstå. Jag försökte en gång och sa; jag vill inte, men då han samtidigt tittade mig rakt in i ögonen såg han att jag ljög. Det var den där bra tjejen som försökte komma fram, men som trängdes bort. Han har gjort det förr, han gör det igen.

Jag kommer tillåta mig njuta av det sålänge det varar. Problemet är bara att jag inte känner att jag har kontroll över situationen. Jag beter mig ibland så som jag vet att jag inte borde för att verka efterhängsen men vad jag än gör så får jag inte ut honom ur mitt huvud. Jag måste därför göra honom uppmärksam på min existens när jag känner att han glider för långt bort.

Detta borde inte vara så komplicerat som jag får det till. Vi är två personer som drar nytta av varandras olikheter, för att uttrycka det fint. Han bryr sig inte mer, det borde inte jag heller. Men när är det nånsin bara sex?

Då är man här som singel och har varit i snart ett halvår. Efter tre dagar trodde jag att jag skulle avlida, det kändes så konstigt. Allting var annorlunda, ingenting sig likt. Jag kommer ihåg att jag tänkte "tänk när det gått ett halvår" och nu är vi snart där. Eller vi kanske jag inte ska säga, jag.

Det har gått ganska smärtfritt framåt om man räknar bort mina hysteriska telefonsamtal de nätter jag varit ute och festat. Han har varit som han alltid varit, passiv. Snäll och omtänksam har han varit medan jag de gånger jag deppat låtit det gå ut över honom. Inte så konstigt kanske, innerst inne känner jag att han svikit mig lite. Så då blir det kanske så.

Jag har gjort saker med den enda personen jag gjort saker med innan Han men det är ingenting jag ångrar. Vad är livet till för om inte för att leva? Haken är dock att den här personen på något sätt lyckats nässla sig in i mitt inre och får mig ibland att behöva kippa efter andan. Så har det egentligen alltid varit bara det att jag lyckats förtränga det under alla dessa åren.

Han är inte världsbäst in bed, han är egentligen inte världsbäst på något, men hans charm slår det mesta. Hans pondus, hans leende, hans stil, hans sätt, hans ansikte och kroppsspråk, ja och något mer som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Han får mig verkligen att känna att jag lever då panikkänslorna över hur jag kanske hanterar relationen fel ibland tar över. Jag vet att han inte är intresserad av mig på något annat att sätt än 6, det är egentligen inte jag av honom heller. Jag hade knappast kunnat se honom som min man, men ändå är det något inom mig som kanske önskar att han hade velat.

Jag vill inte, men jag vill att han ska vilja. Hmm. När känslorna tar över så finns det inte mycket förståndet kan göra mer än att helt enkelt bara hänga på. Jag måste få mig att förstå att det är såhär singellivet ser ut och att man utnyttjar varandra kroppsligt, både killar och tjejer. Det måste man antagligen, annars blir man väl knäpp.

Jag vill inte ha honom, han vill inte ha mig. Förhoppningsvis vill han inte ha någon annan heller och därför fortsätter att "göra" mig.

Nu är det gjort. För exakt en vecka och en dag sedan pratade vi ut. Det visade sig att vi var ganska överens om att saker och ting inte var som de kanske borde och vi beslutade oss för att ha "paus". Paus, mest för att vänja oss vid tanken om att det faktiskt ska ta slut mellan oss.

Efter fyra år, tre månader och en vecka känns det nu konstigt att vara singel. Inte för att jag känner mig som det än, men snart lär jag väll göra det. Den där tryggheten som ständigt funnits hur länge som helst nu är borta, men som tur är så finns han kvar i mitt liv. För självklart ska vi fortsätta vara vänner, något annat kan ingen av oss tänka sig. Men ändå, vi finns inte mer. Inte på det sättet.

De två första dagarna efter att vi pratat ut om vad vi kände och tyckte kändes allt bara väldigt konstigt. Det var som att hur många djupa andetag man än tog så fick man aldrig tillräckligt med luft. Det fanns en tyngd inom en. Tredje dagen började trycket lätta och även om det för det mesta känns bra återfinner sig den där konstiga känslan sig då och då.

Vi träffades ute igår, kändes skönt bara. Ikväll kom han hem till mig men stannade inte för att sova över som han alltid annars gör. Känns konstigt nu. Jag är inte längre kär i honom, men jag saknar hans närhet.

Detta skrevs i lördags den 15/8. På grund av ledsen kompis var jag tvungen att avbryta skriveriet ganska omgående.

Vad gör man när känslan av tvåsamheten börjar avta? När man mer och mer känner att det inte är rätt.. Det kunde varit rätt men vi vill inte samma saker, vi är inte på samma ruta och jag vet inte riktigt vad mer jag kan få ut av detta som vi håller på med. Men jag är rädd. Vem är jag utan dig? Eller snarare, vad ska jag göra utan dig? Det är ju med dig jag tänkt leva med för resten av livet. Men jag tror faktiskt inte att det kommer bli så längre.

Jag har sagt till dig att "vill man ha något så ska man ta det innan det är försent" men tyvärr har du inte tagit det på allvar. Hade du bara visat lite mer så hade kanske inte mina känslor förändrats såsom de gjort. Det kanske fortfarande hade varit ett starkt du & jag i mitt hjärta, men det är det inte längre. Jag har gjort allt för att hitta det igen men jag tror att det har försvunnit, eller i alla fall gömt sig väl. Jag kan inte hitta det, jag kan inte hitta oss.

Även om man många gånger känt att man haft världens bästa pojkvän så visar det sig ofta att han är totalt handlingsförlamad när det kommer till just förhållande- och flickvänsgrejen. Jag har precis tjafsat med min pojkvän då jag känner att jag behöver se en förändring från hans sida, och även om jag vet saker som han hade kunnat göra för mig för att jag skulle må bra igen, är det inget jag tänker berätta för honom. Jag tänker inte sitta och berätta för honom vad det är han borde göra, jag vill att han ska lista ut det själv.

Jag är medveten om att jag låten som en såndär krävande flickvän som vill ha uppmärksamhet pojkvännen dygnet runt och vill att han ständigt ska göra saker för mig och så vidare, men så är det inte. Det är bara det att jag har kommit till en punkt där jag desperat letar efter tecken på förändring. Jag kan inte vara i samma förhållande nu som jag var i för 4 år sedan. Jag behöver en utveckling, precis som alla andra.

Vad gör man när man känner att frustrationen håller på att äta opp en inifrån? När man har så mycket man vill göra men tvingar sig fast i det trygga? Jag undrar..

Ibland funderar jag på om jag fungerat bäst ensam, om jag kanske skulle ta och "bryta mig loss". Men samtidigt känner jag att jag borde kunna vara precis den jag vill vara oavsett om jag står ensam eller tillsammans med någon, det är bara ett val man måste göra. Problemet är bara att jag brinner för så mycket, vill göra så mycket. Påverka, förändra, göra något till det bättre. Men något stoppar mig. Någon stoppar mig.

Jag tror inte att jag kan leva med någon som inte delar min passion med mig, som inte bryr sig ett dugg om någonting. Som har som motto att "det löser sig", för det gör det aldrig av sig själv, löser sig. Det blir vad man gör det till och det är något alla måste förstå. Jag personligen kan inte vara med någon som inte förstår det, så tror jag tyvärr att det är.

Hur kan man sitta bakom en skärm på andra sidan jordklotet och berätta att man funderat på om "vi verkligen är rätta för varandra"? Hur kan man vara så jävla dum och respektlös att man gör det på det sättet? Det är ju inte direkt som att det inte funnits tillfällen för det annars. Visst, ärlighet svider för det mesta, men nog skulle man vilja att personen man älskar över allt annat tog det här face to face, istället för den för honom lätta vägen där han gömmer sig bakom en skärm där jag inte kan komma åt honom.

Jag har alltid sett oss som "oss, vi, nu och föralltid". Vad fan gör jag nu? Finns det ens någon annan för mig och vad fan vill jag egentligen med mitt liv? Vem är jag utan dig? Vem är jag utan en idiot som dig vid min sida?