delicateavenue

Det kommer i vågor. Jag vet att han bara är det han är och inget mer. Han dyker upp vissa kvällar, vi sexar och sedan myser vi med film. Vi myser inte med film och sexar, vi sexar och myser med film. Skrattar tillsammans gör vi också och hittar man inte världens finaste leende i hans ansikte så vet jag inte var man gör det. Underbara läppar, underbara käkben, underbart leende.

På ett sätt vet jag inte hur jag kunde vara så dum att återta kontakten med honom igen. Den första är det alltid något speciellt med. Första kärleken, första gången. Han får mig fortfarande knäsvag och sexet blir bättre och bättre för varje gång, antagligen för att jag vågar slappna av mer och han vågar ta för sig mer också. Det är det bästa. Han tar verkligen för sig.

Med ett ryck har han mig precis där han vill och det finns inget jag kan göra åt saken. Jag kan inte beskriva i ord hur det får mig att känna mer än att jag älskar det. Hans armar är det sexigaste jag både sett och känt på under hela mitt liv känns det som och jag är bara inte färdig med dem än. Jag är bara inte det. Inte på långa vägar, hoppas jag.

Jag ogillar ordet kk och föredrar hellre myskompis. Det låter inte lika vulgärt och är det något vi tjejer inte vill verka vara utåt så är det väl just det. Bra tjej, det är allt man ska vara som räknas här i livet. Som tur är jag det av mig själv, har inte alltid varit, men känner mig som det nu. Innan var det åldern som spökade och av den anledning kan jag inte ta till mig handlingarna jag gjorde då på samma sätt som om det hade hänt nu.

Nu har jag visserligen gått tillbaka lite i tiden kan man säga. Han som var han med stort h en gång i tiden är tillbaka och det i sin rätta position. Över mig, i sängen, mellan mina ben. Jag kan inte säga att det är varken fantastiskt, grymt eller underbart. Det är vad det är och inte bättre än så, ändå vill jag aldrig att det ska ta slut.

Jag vet inte riktigt vad det är som gör honom så speciell. Hade jag tillåtit mig falla för honom hade jag antagligen gjort det för längesen, vilket jag redan gjort en gång i tiden, men nu vet jag bättre. I alla fall intalar jag mig själv det. Han är stark, bredaxlad, har stora lår, kraftfulla händer och en blick som skulle kunna ta död på vem som helst som stirrat in i den lite för länge. Jag antar att det är det som gör honom till vad han är nu när jag tänker efter.

Som en grekisk Gud gör han precis vad han vill med mig. Jag kan inte motstå. Jag försökte en gång och sa; jag vill inte, men då han samtidigt tittade mig rakt in i ögonen såg han att jag ljög. Det var den där bra tjejen som försökte komma fram, men som trängdes bort. Han har gjort det förr, han gör det igen.

Jag kommer tillåta mig njuta av det sålänge det varar. Problemet är bara att jag inte känner att jag har kontroll över situationen. Jag beter mig ibland så som jag vet att jag inte borde för att verka efterhängsen men vad jag än gör så får jag inte ut honom ur mitt huvud. Jag måste därför göra honom uppmärksam på min existens när jag känner att han glider för långt bort.

Detta borde inte vara så komplicerat som jag får det till. Vi är två personer som drar nytta av varandras olikheter, för att uttrycka det fint. Han bryr sig inte mer, det borde inte jag heller. Men när är det nånsin bara sex?

Då är man här som singel och har varit i snart ett halvår. Efter tre dagar trodde jag att jag skulle avlida, det kändes så konstigt. Allting var annorlunda, ingenting sig likt. Jag kommer ihåg att jag tänkte "tänk när det gått ett halvår" och nu är vi snart där. Eller vi kanske jag inte ska säga, jag.

Det har gått ganska smärtfritt framåt om man räknar bort mina hysteriska telefonsamtal de nätter jag varit ute och festat. Han har varit som han alltid varit, passiv. Snäll och omtänksam har han varit medan jag de gånger jag deppat låtit det gå ut över honom. Inte så konstigt kanske, innerst inne känner jag att han svikit mig lite. Så då blir det kanske så.

Jag har gjort saker med den enda personen jag gjort saker med innan Han men det är ingenting jag ångrar. Vad är livet till för om inte för att leva? Haken är dock att den här personen på något sätt lyckats nässla sig in i mitt inre och får mig ibland att behöva kippa efter andan. Så har det egentligen alltid varit bara det att jag lyckats förtränga det under alla dessa åren.

Han är inte världsbäst in bed, han är egentligen inte världsbäst på något, men hans charm slår det mesta. Hans pondus, hans leende, hans stil, hans sätt, hans ansikte och kroppsspråk, ja och något mer som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Han får mig verkligen att känna att jag lever då panikkänslorna över hur jag kanske hanterar relationen fel ibland tar över. Jag vet att han inte är intresserad av mig på något annat att sätt än 6, det är egentligen inte jag av honom heller. Jag hade knappast kunnat se honom som min man, men ändå är det något inom mig som kanske önskar att han hade velat.

Jag vill inte, men jag vill att han ska vilja. Hmm. När känslorna tar över så finns det inte mycket förståndet kan göra mer än att helt enkelt bara hänga på. Jag måste få mig att förstå att det är såhär singellivet ser ut och att man utnyttjar varandra kroppsligt, både killar och tjejer. Det måste man antagligen, annars blir man väl knäpp.

Jag vill inte ha honom, han vill inte ha mig. Förhoppningsvis vill han inte ha någon annan heller och därför fortsätter att "göra" mig.

Även om man många gånger känt att man haft världens bästa pojkvän så visar det sig ofta att han är totalt handlingsförlamad när det kommer till just förhållande- och flickvänsgrejen. Jag har precis tjafsat med min pojkvän då jag känner att jag behöver se en förändring från hans sida, och även om jag vet saker som han hade kunnat göra för mig för att jag skulle må bra igen, är det inget jag tänker berätta för honom. Jag tänker inte sitta och berätta för honom vad det är han borde göra, jag vill att han ska lista ut det själv.

Jag är medveten om att jag låten som en såndär krävande flickvän som vill ha uppmärksamhet pojkvännen dygnet runt och vill att han ständigt ska göra saker för mig och så vidare, men så är det inte. Det är bara det att jag har kommit till en punkt där jag desperat letar efter tecken på förändring. Jag kan inte vara i samma förhållande nu som jag var i för 4 år sedan. Jag behöver en utveckling, precis som alla andra.

Vad gör man när man känner att frustrationen håller på att äta opp en inifrån? När man har så mycket man vill göra men tvingar sig fast i det trygga? Jag undrar..

Ibland funderar jag på om jag fungerat bäst ensam, om jag kanske skulle ta och "bryta mig loss". Men samtidigt känner jag att jag borde kunna vara precis den jag vill vara oavsett om jag står ensam eller tillsammans med någon, det är bara ett val man måste göra. Problemet är bara att jag brinner för så mycket, vill göra så mycket. Påverka, förändra, göra något till det bättre. Men något stoppar mig. Någon stoppar mig.

Jag tror inte att jag kan leva med någon som inte delar min passion med mig, som inte bryr sig ett dugg om någonting. Som har som motto att "det löser sig", för det gör det aldrig av sig själv, löser sig. Det blir vad man gör det till och det är något alla måste förstå. Jag personligen kan inte vara med någon som inte förstår det, så tror jag tyvärr att det är.

Hur kan man sitta bakom en skärm på andra sidan jordklotet och berätta att man funderat på om "vi verkligen är rätta för varandra"? Hur kan man vara så jävla dum och respektlös att man gör det på det sättet? Det är ju inte direkt som att det inte funnits tillfällen för det annars. Visst, ärlighet svider för det mesta, men nog skulle man vilja att personen man älskar över allt annat tog det här face to face, istället för den för honom lätta vägen där han gömmer sig bakom en skärm där jag inte kan komma åt honom.

Jag har alltid sett oss som "oss, vi, nu och föralltid". Vad fan gör jag nu? Finns det ens någon annan för mig och vad fan vill jag egentligen med mitt liv? Vem är jag utan dig? Vem är jag utan en idiot som dig vid min sida?

Klockan är 03.33 och jag är vaken. Jag är trött men känner ändå inte för att sova. Jag kan inte sova. Mina tankar om dig kommer hålla mig vaken och därför är det bättre att jag stannar kvar här framför min skärm och mitt tangentbord. Jag har lite ont i rumpan eftersom jag har suttit här ganska länge, men trots det vill jag inte gå och lägga mig.

Jag vill inte lägga mig i hopp om att få sova och sedan ändå bara ligga och vara orolig över hur allt egentligen kommer sluta. Jag har älskat dig från första början och har sen långt tillbaka drömt om en ring. En ring som för andra visar att jag är med någon, att jag är förlovad. En ring som för mig betyder allt, som visar ditt allvar med mig.

Vi bråkar och du säger att jag måste ta dig som du är, att du inte kommer ändras. Jag säger att jag kommer göra mitt bästa vilket även kommer sänka mig själv, men att det är värt det. Allt som handlar om att du och jag blir förevigt är värt allt jag kan ge. Jag önskar bara att du kunde ge något du också.