delicateavenue

Nu är det gjort. För exakt en vecka och en dag sedan pratade vi ut. Det visade sig att vi var ganska överens om att saker och ting inte var som de kanske borde och vi beslutade oss för att ha "paus". Paus, mest för att vänja oss vid tanken om att det faktiskt ska ta slut mellan oss.

Efter fyra år, tre månader och en vecka känns det nu konstigt att vara singel. Inte för att jag känner mig som det än, men snart lär jag väll göra det. Den där tryggheten som ständigt funnits hur länge som helst nu är borta, men som tur är så finns han kvar i mitt liv. För självklart ska vi fortsätta vara vänner, något annat kan ingen av oss tänka sig. Men ändå, vi finns inte mer. Inte på det sättet.

De två första dagarna efter att vi pratat ut om vad vi kände och tyckte kändes allt bara väldigt konstigt. Det var som att hur många djupa andetag man än tog så fick man aldrig tillräckligt med luft. Det fanns en tyngd inom en. Tredje dagen började trycket lätta och även om det för det mesta känns bra återfinner sig den där konstiga känslan sig då och då.

Vi träffades ute igår, kändes skönt bara. Ikväll kom han hem till mig men stannade inte för att sova över som han alltid annars gör. Känns konstigt nu. Jag är inte längre kär i honom, men jag saknar hans närhet.

Detta skrevs i lördags den 15/8. På grund av ledsen kompis var jag tvungen att avbryta skriveriet ganska omgående.