Om behovet att utvecklas
Även om man många gånger känt att man haft världens bästa pojkvän så visar det sig ofta att han är totalt handlingsförlamad när det kommer till just förhållande- och flickvänsgrejen. Jag har precis tjafsat med min pojkvän då jag känner att jag behöver se en förändring från hans sida, och även om jag vet saker som han hade kunnat göra för mig för att jag skulle må bra igen, är det inget jag tänker berätta för honom. Jag tänker inte sitta och berätta för honom vad det är han borde göra, jag vill att han ska lista ut det själv.
Jag är medveten om att jag låten som en såndär krävande flickvän som vill ha uppmärksamhet pojkvännen dygnet runt och vill att han ständigt ska göra saker för mig och så vidare, men så är det inte. Det är bara det att jag har kommit till en punkt där jag desperat letar efter tecken på förändring. Jag kan inte vara i samma förhållande nu som jag var i för 4 år sedan. Jag behöver en utveckling, precis som alla andra.
Jag är medveten om att jag låten som en såndär krävande flickvän som vill ha uppmärksamhet pojkvännen dygnet runt och vill att han ständigt ska göra saker för mig och så vidare, men så är det inte. Det är bara det att jag har kommit till en punkt där jag desperat letar efter tecken på förändring. Jag kan inte vara i samma förhållande nu som jag var i för 4 år sedan. Jag behöver en utveckling, precis som alla andra.
När frustrationen äter opp en inifrån
Vad gör man när man känner att frustrationen håller på att äta opp en inifrån? När man har så mycket man vill göra men tvingar sig fast i det trygga? Jag undrar..
Ibland funderar jag på om jag fungerat bäst ensam, om jag kanske skulle ta och "bryta mig loss". Men samtidigt känner jag att jag borde kunna vara precis den jag vill vara oavsett om jag står ensam eller tillsammans med någon, det är bara ett val man måste göra. Problemet är bara att jag brinner för så mycket, vill göra så mycket. Påverka, förändra, göra något till det bättre. Men något stoppar mig. Någon stoppar mig.
Jag tror inte att jag kan leva med någon som inte delar min passion med mig, som inte bryr sig ett dugg om någonting. Som har som motto att "det löser sig", för det gör det aldrig av sig själv, löser sig. Det blir vad man gör det till och det är något alla måste förstå. Jag personligen kan inte vara med någon som inte förstår det, så tror jag tyvärr att det är.
Ibland funderar jag på om jag fungerat bäst ensam, om jag kanske skulle ta och "bryta mig loss". Men samtidigt känner jag att jag borde kunna vara precis den jag vill vara oavsett om jag står ensam eller tillsammans med någon, det är bara ett val man måste göra. Problemet är bara att jag brinner för så mycket, vill göra så mycket. Påverka, förändra, göra något till det bättre. Men något stoppar mig. Någon stoppar mig.
Jag tror inte att jag kan leva med någon som inte delar min passion med mig, som inte bryr sig ett dugg om någonting. Som har som motto att "det löser sig", för det gör det aldrig av sig själv, löser sig. Det blir vad man gör det till och det är något alla måste förstå. Jag personligen kan inte vara med någon som inte förstår det, så tror jag tyvärr att det är.
