Förnuftet lämnar plats åt allt annat
Jag ogillar ordet kk och föredrar hellre myskompis. Det låter inte lika vulgärt och är det något vi tjejer inte vill verka vara utåt så är det väl just det. Bra tjej, det är allt man ska vara som räknas här i livet. Som tur är jag det av mig själv, har inte alltid varit, men känner mig som det nu. Innan var det åldern som spökade och av den anledning kan jag inte ta till mig handlingarna jag gjorde då på samma sätt som om det hade hänt nu.
Nu har jag visserligen gått tillbaka lite i tiden kan man säga. Han som var han med stort h en gång i tiden är tillbaka och det i sin rätta position. Över mig, i sängen, mellan mina ben. Jag kan inte säga att det är varken fantastiskt, grymt eller underbart. Det är vad det är och inte bättre än så, ändå vill jag aldrig att det ska ta slut.
Jag vet inte riktigt vad det är som gör honom så speciell. Hade jag tillåtit mig falla för honom hade jag antagligen gjort det för längesen, vilket jag redan gjort en gång i tiden, men nu vet jag bättre. I alla fall intalar jag mig själv det. Han är stark, bredaxlad, har stora lår, kraftfulla händer och en blick som skulle kunna ta död på vem som helst som stirrat in i den lite för länge. Jag antar att det är det som gör honom till vad han är nu när jag tänker efter.
Som en grekisk Gud gör han precis vad han vill med mig. Jag kan inte motstå. Jag försökte en gång och sa; jag vill inte, men då han samtidigt tittade mig rakt in i ögonen såg han att jag ljög. Det var den där bra tjejen som försökte komma fram, men som trängdes bort. Han har gjort det förr, han gör det igen.
Jag kommer tillåta mig njuta av det sålänge det varar. Problemet är bara att jag inte känner att jag har kontroll över situationen. Jag beter mig ibland så som jag vet att jag inte borde för att verka efterhängsen men vad jag än gör så får jag inte ut honom ur mitt huvud. Jag måste därför göra honom uppmärksam på min existens när jag känner att han glider för långt bort.
Detta borde inte vara så komplicerat som jag får det till. Vi är två personer som drar nytta av varandras olikheter, för att uttrycka det fint. Han bryr sig inte mer, det borde inte jag heller. Men när är det nånsin bara sex?
Nu har jag visserligen gått tillbaka lite i tiden kan man säga. Han som var han med stort h en gång i tiden är tillbaka och det i sin rätta position. Över mig, i sängen, mellan mina ben. Jag kan inte säga att det är varken fantastiskt, grymt eller underbart. Det är vad det är och inte bättre än så, ändå vill jag aldrig att det ska ta slut.
Jag vet inte riktigt vad det är som gör honom så speciell. Hade jag tillåtit mig falla för honom hade jag antagligen gjort det för längesen, vilket jag redan gjort en gång i tiden, men nu vet jag bättre. I alla fall intalar jag mig själv det. Han är stark, bredaxlad, har stora lår, kraftfulla händer och en blick som skulle kunna ta död på vem som helst som stirrat in i den lite för länge. Jag antar att det är det som gör honom till vad han är nu när jag tänker efter.
Som en grekisk Gud gör han precis vad han vill med mig. Jag kan inte motstå. Jag försökte en gång och sa; jag vill inte, men då han samtidigt tittade mig rakt in i ögonen såg han att jag ljög. Det var den där bra tjejen som försökte komma fram, men som trängdes bort. Han har gjort det förr, han gör det igen.
Jag kommer tillåta mig njuta av det sålänge det varar. Problemet är bara att jag inte känner att jag har kontroll över situationen. Jag beter mig ibland så som jag vet att jag inte borde för att verka efterhängsen men vad jag än gör så får jag inte ut honom ur mitt huvud. Jag måste därför göra honom uppmärksam på min existens när jag känner att han glider för långt bort.
Detta borde inte vara så komplicerat som jag får det till. Vi är två personer som drar nytta av varandras olikheter, för att uttrycka det fint. Han bryr sig inte mer, det borde inte jag heller. Men när är det nånsin bara sex?
Kommentarer
Trackback
