När känslorna tar över
Då är man här som singel och har varit i snart ett halvår. Efter tre dagar trodde jag att jag skulle avlida, det kändes så konstigt. Allting var annorlunda, ingenting sig likt. Jag kommer ihåg att jag tänkte "tänk när det gått ett halvår" och nu är vi snart där. Eller vi kanske jag inte ska säga, jag.
Det har gått ganska smärtfritt framåt om man räknar bort mina hysteriska telefonsamtal de nätter jag varit ute och festat. Han har varit som han alltid varit, passiv. Snäll och omtänksam har han varit medan jag de gånger jag deppat låtit det gå ut över honom. Inte så konstigt kanske, innerst inne känner jag att han svikit mig lite. Så då blir det kanske så.
Jag har gjort saker med den enda personen jag gjort saker med innan Han men det är ingenting jag ångrar. Vad är livet till för om inte för att leva? Haken är dock att den här personen på något sätt lyckats nässla sig in i mitt inre och får mig ibland att behöva kippa efter andan. Så har det egentligen alltid varit bara det att jag lyckats förtränga det under alla dessa åren.
Han är inte världsbäst in bed, han är egentligen inte världsbäst på något, men hans charm slår det mesta. Hans pondus, hans leende, hans stil, hans sätt, hans ansikte och kroppsspråk, ja och något mer som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Han får mig verkligen att känna att jag lever då panikkänslorna över hur jag kanske hanterar relationen fel ibland tar över. Jag vet att han inte är intresserad av mig på något annat att sätt än 6, det är egentligen inte jag av honom heller. Jag hade knappast kunnat se honom som min man, men ändå är det något inom mig som kanske önskar att han hade velat.
Jag vill inte, men jag vill att han ska vilja. Hmm. När känslorna tar över så finns det inte mycket förståndet kan göra mer än att helt enkelt bara hänga på. Jag måste få mig att förstå att det är såhär singellivet ser ut och att man utnyttjar varandra kroppsligt, både killar och tjejer. Det måste man antagligen, annars blir man väl knäpp.
Jag vill inte ha honom, han vill inte ha mig. Förhoppningsvis vill han inte ha någon annan heller och därför fortsätter att "göra" mig.
Det har gått ganska smärtfritt framåt om man räknar bort mina hysteriska telefonsamtal de nätter jag varit ute och festat. Han har varit som han alltid varit, passiv. Snäll och omtänksam har han varit medan jag de gånger jag deppat låtit det gå ut över honom. Inte så konstigt kanske, innerst inne känner jag att han svikit mig lite. Så då blir det kanske så.
Jag har gjort saker med den enda personen jag gjort saker med innan Han men det är ingenting jag ångrar. Vad är livet till för om inte för att leva? Haken är dock att den här personen på något sätt lyckats nässla sig in i mitt inre och får mig ibland att behöva kippa efter andan. Så har det egentligen alltid varit bara det att jag lyckats förtränga det under alla dessa åren.
Han är inte världsbäst in bed, han är egentligen inte världsbäst på något, men hans charm slår det mesta. Hans pondus, hans leende, hans stil, hans sätt, hans ansikte och kroppsspråk, ja och något mer som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Han får mig verkligen att känna att jag lever då panikkänslorna över hur jag kanske hanterar relationen fel ibland tar över. Jag vet att han inte är intresserad av mig på något annat att sätt än 6, det är egentligen inte jag av honom heller. Jag hade knappast kunnat se honom som min man, men ändå är det något inom mig som kanske önskar att han hade velat.
Jag vill inte, men jag vill att han ska vilja. Hmm. När känslorna tar över så finns det inte mycket förståndet kan göra mer än att helt enkelt bara hänga på. Jag måste få mig att förstå att det är såhär singellivet ser ut och att man utnyttjar varandra kroppsligt, både killar och tjejer. Det måste man antagligen, annars blir man väl knäpp.
Jag vill inte ha honom, han vill inte ha mig. Förhoppningsvis vill han inte ha någon annan heller och därför fortsätter att "göra" mig.
Kommentarer
Trackback
