delicateavenue

Det kommer i vågor. Jag vet att han bara är det han är och inget mer. Han dyker upp vissa kvällar, vi sexar och sedan myser vi med film. Vi myser inte med film och sexar, vi sexar och myser med film. Skrattar tillsammans gör vi också och hittar man inte världens finaste leende i hans ansikte så vet jag inte var man gör det. Underbara läppar, underbara käkben, underbart leende.

På ett sätt vet jag inte hur jag kunde vara så dum att återta kontakten med honom igen. Den första är det alltid något speciellt med. Första kärleken, första gången. Han får mig fortfarande knäsvag och sexet blir bättre och bättre för varje gång, antagligen för att jag vågar slappna av mer och han vågar ta för sig mer också. Det är det bästa. Han tar verkligen för sig.

Med ett ryck har han mig precis där han vill och det finns inget jag kan göra åt saken. Jag kan inte beskriva i ord hur det får mig att känna mer än att jag älskar det. Hans armar är det sexigaste jag både sett och känt på under hela mitt liv känns det som och jag är bara inte färdig med dem än. Jag är bara inte det. Inte på långa vägar, hoppas jag.

"Undra bara om vi kunde kolla film eller nått", så skrev han. Vi båda använder film-frasen fast att vi båda vet att våra möten huvudsakligen går ut på att sexa. En gång har det hänt att vi satte på en film, vi kom halvvägs.

Av olika anledningar kan jag inte ikväll och på grund av det måste jag nu skriva av mig. Jag vill ju inget hellre än att han ska komma hit, do me, och sen låta mig ligga i hans armar. Förstår inte varför behovet av honom är så stort? Varför måste jag ligga med huvudet på hans axel när vi är klara och varför skriker kroppen "nej!" när han tillslut tar bort armen han lagt runt mig?

Hela mitt inre vänds ut och in när jag ser hans namn dyka upp i mobildisplayen eller på dataskärmen. Hjärtat börjar på en sekund banka dubbelt så snabbt och svettningarna är inte långt borta. Fortfarande känner jag hjärtat, snälla varva ner.

Jag vet inte hur det här ska sluta. Är den lilla njutningen verkligen värt det när jag för resten av tiden känner mig nästintill besatt? Besatt utav.. Jag vet inte vad. Hans käkben, hans lår, hans armar, hans axlar, hans ögon, hans ansikte, hans läppar, hans närhet. Varför kan jag inte bara vara besatt av hans snopp? Det är det som är tanken och allt hade varit hundra gånger lättare så. Men nej, den är bara ett plus i kanten.

Jag ogillar ordet kk och föredrar hellre myskompis. Det låter inte lika vulgärt och är det något vi tjejer inte vill verka vara utåt så är det väl just det. Bra tjej, det är allt man ska vara som räknas här i livet. Som tur är jag det av mig själv, har inte alltid varit, men känner mig som det nu. Innan var det åldern som spökade och av den anledning kan jag inte ta till mig handlingarna jag gjorde då på samma sätt som om det hade hänt nu.

Nu har jag visserligen gått tillbaka lite i tiden kan man säga. Han som var han med stort h en gång i tiden är tillbaka och det i sin rätta position. Över mig, i sängen, mellan mina ben. Jag kan inte säga att det är varken fantastiskt, grymt eller underbart. Det är vad det är och inte bättre än så, ändå vill jag aldrig att det ska ta slut.

Jag vet inte riktigt vad det är som gör honom så speciell. Hade jag tillåtit mig falla för honom hade jag antagligen gjort det för längesen, vilket jag redan gjort en gång i tiden, men nu vet jag bättre. I alla fall intalar jag mig själv det. Han är stark, bredaxlad, har stora lår, kraftfulla händer och en blick som skulle kunna ta död på vem som helst som stirrat in i den lite för länge. Jag antar att det är det som gör honom till vad han är nu när jag tänker efter.

Som en grekisk Gud gör han precis vad han vill med mig. Jag kan inte motstå. Jag försökte en gång och sa; jag vill inte, men då han samtidigt tittade mig rakt in i ögonen såg han att jag ljög. Det var den där bra tjejen som försökte komma fram, men som trängdes bort. Han har gjort det förr, han gör det igen.

Jag kommer tillåta mig njuta av det sålänge det varar. Problemet är bara att jag inte känner att jag har kontroll över situationen. Jag beter mig ibland så som jag vet att jag inte borde för att verka efterhängsen men vad jag än gör så får jag inte ut honom ur mitt huvud. Jag måste därför göra honom uppmärksam på min existens när jag känner att han glider för långt bort.

Detta borde inte vara så komplicerat som jag får det till. Vi är två personer som drar nytta av varandras olikheter, för att uttrycka det fint. Han bryr sig inte mer, det borde inte jag heller. Men när är det nånsin bara sex?

Då är man här som singel och har varit i snart ett halvår. Efter tre dagar trodde jag att jag skulle avlida, det kändes så konstigt. Allting var annorlunda, ingenting sig likt. Jag kommer ihåg att jag tänkte "tänk när det gått ett halvår" och nu är vi snart där. Eller vi kanske jag inte ska säga, jag.

Det har gått ganska smärtfritt framåt om man räknar bort mina hysteriska telefonsamtal de nätter jag varit ute och festat. Han har varit som han alltid varit, passiv. Snäll och omtänksam har han varit medan jag de gånger jag deppat låtit det gå ut över honom. Inte så konstigt kanske, innerst inne känner jag att han svikit mig lite. Så då blir det kanske så.

Jag har gjort saker med den enda personen jag gjort saker med innan Han men det är ingenting jag ångrar. Vad är livet till för om inte för att leva? Haken är dock att den här personen på något sätt lyckats nässla sig in i mitt inre och får mig ibland att behöva kippa efter andan. Så har det egentligen alltid varit bara det att jag lyckats förtränga det under alla dessa åren.

Han är inte världsbäst in bed, han är egentligen inte världsbäst på något, men hans charm slår det mesta. Hans pondus, hans leende, hans stil, hans sätt, hans ansikte och kroppsspråk, ja och något mer som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Han får mig verkligen att känna att jag lever då panikkänslorna över hur jag kanske hanterar relationen fel ibland tar över. Jag vet att han inte är intresserad av mig på något annat att sätt än 6, det är egentligen inte jag av honom heller. Jag hade knappast kunnat se honom som min man, men ändå är det något inom mig som kanske önskar att han hade velat.

Jag vill inte, men jag vill att han ska vilja. Hmm. När känslorna tar över så finns det inte mycket förståndet kan göra mer än att helt enkelt bara hänga på. Jag måste få mig att förstå att det är såhär singellivet ser ut och att man utnyttjar varandra kroppsligt, både killar och tjejer. Det måste man antagligen, annars blir man väl knäpp.

Jag vill inte ha honom, han vill inte ha mig. Förhoppningsvis vill han inte ha någon annan heller och därför fortsätter att "göra" mig.